Smutsigt regn

Zappar lite på tv:n. Öppnar datorn och kollar mejl. Hör hur regnet börjar smattra utanför fönstret och känner en sval, frisk bris leta sig in genom vädringsfönstret. Skönt. Det har varit svettigt under dagen.

Ställer mig framför fönstret i det ljusa rummet på moderna affärshotellet och tittar ut i Nairobinatten.

Samtidigt, bara två kilometer ifrån mig, vaknar Angela Nasimiyu. Upprörda röster utanför tränger igenom det dånande smattret på plåtskivorna som fungerar som tak. Det är mörkt i Mitumba Slum och har nyss varit så fridfullt det nånsin blir här, långt ifrån värdigheten. Men nu stör något ovanligt de 3 000 människorna i de trånga skjulen.

Funderar på om jag ska dra på mig en tröja eller lägga mig under täcket. Kanske jobba en stund till. Det har varit mycket på sistone och det känns inte bra att ligga efter. Tar en varm dusch först.

Ett par polismän skriker utanför Angelas skjul. ”Ut”, skriker de. ”Bort!” ”Ni ska bort härifrån!” Angela har förstått att hon och hennes familj egentligen inte har rätt att bo här, men de har ingen annanstans att ta vägen. De har blivit hotade med vräkning förut, det har mamma Salome berättat. Men nu är det mitt i natten, och många k-pistbeväpnade poliser som klafsar omkring i den rinnande gyttjan och ropar. Hon brukar inte bli rädd i första taget, men nu.

Medan jag muttrar lite över skakigheten i det trådlösa nätverket ­– att de inte kan få det att funka! – tänker jag på den gångna dryga veckan i Östafrika. Har träffat så många vänliga och hårt arbetande människor, hänförts av så vidunderlig natur vid Victoriasjön och Mount Elgon. Men samtidigt sett så mycket fattigdom, maktlöshet och trasighet.
Tänker att det är en gåva att få arbeta för en organisation som försöker hjälpa människor att själva ta sig ur fattigdomen. Men ibland blir frustrationen över att inte kunna hjälpa fler, och snabbare, omöjlig att tänka bort och gömma undan.

Så hörs ett annat dån, och i det svaga ljuset syns stora grävskopor äta sig in i Mitumba Slum. De slirar lite i leran, men raserar målmedvetet skjul efter skjul. Möbler och husgeråd följer med ner i geggan. Hennes få egna saker. Angela märker knappt hur regnet tilltar.

Mitumba Slum gränsar till Wilson Airport och turistparadiset Nairobi National Park. Slumområdet var större, och inte så trångt, förut. Raserandet av andra liknande områden har tvingat människor, mest ensamstående mammor och deras barn, att fly hit. Dessutom har det byggts hus för medelklassen runt slumområdet, som därav tryckts ihop mer och mer.

Flygplatsen är viktig i den här berättelsen. Likaså två ministrar, korruption och människors olika värde.

Om Angela Nasimiyu är viktig beror allt på vem man frågar.

Samma sak med de två skolor som grävmaskinerna åt upp.

Slumområdena har diskuterats mycket i det kenyanska parlamentet. Alla säger sig vara överens om att det långsiktiga målet är att människor inte ska behöva bo under sådana förhållanden. Och man har nyligen ändrat i den kenyanska institutionen med innebörden att någon som vräks ska erbjudas någon annan, kanske till och med lite drägligare, jordplätt för sitt skjul. Parlamentet diskuterade vräkningar bara häromdagen, och det var en majoritet för att gå varsamt fram. Även om invånarna i Mitumba Slum bor där olovandes.

Men sådana här frågor beslutas av regeringen. Och markministern Aggrey James Orengo och transportministern Amos Kimunya struntade i parlamentet. Struntade i de organisationer som var villiga att hjälpa till. Struntade i mänskliga rättigheter. Struntade i Angela.

Flygplatsen var argumentet. Eftersom Mitumba Slum ligger granne med Wilson Airport säger sig flygplatsledningen vara rädd för att ett flyghaveri skulle kosta många människor livet.

Mary Wairimu på organisationen Nachu, som arbetar för bättre bostäder åt de fattigaste, suckar och har svårt att hålla ironin borta. ”Är det inte lite konstigt att planen bara kan störta på plåtskjulen – och inte på de husen i det medelklassområdet intill”, säger hon.

Någon tjänar pengar på beslutet.

För precis intill slumområdet ligger de, bakom murar och taggtråd, medelklassområdena som har lika mycket, eller lite, rätt att vara där som Mitumba Slum.

Henrik Brundin, regionchef för Kooperation Utan Gränser, släpper garden man måste ha i hans jobb. Nu har han lagt alla fina ord åt sidan. ”Jag känner mig så maktlös. Så förbannad. Det här är så cyniskt”, säger han.

”Vräkningarna är emot både mänskliga rättigheter och den kenyanska konstitutionen. Men det hjälper inte. Just nu vet vi inte riktigt vad vi ska göra”, säger Mary Wairimu. ”Vi kan nog få tag på tält, men de kommer bara att riva ner dem också.”

Kvällen därpå regnar det åter utanför mitt hotellfönster. Kraftigt. Jag står länge och tittar ut. Lägger mig, men kan inte sova. Ställer mig vid fönstret igen. Somnar till slut på sängen, men vaknar med ett ryck redan vid fyratiden.

Där ute är Angela. Hon har inte hört talas om mänskliga rättigheter. Ett par regniga nätter till kanske hon klarar. Men det är tveksamt hur länge de ännu mindre barnen klarar av att hålla lunginflammationen stången.

Regnet tilltar.

- – -

Bild 1: Angela Masimiyu och Javern Mukowa i resterna av familjens hem.
Bild 2: Achild tvättar ansiktet vid resterna av sitt hus.
Bild 3: Husen i medelklassområdet som gränsar till Mitumba Slum får står kvar.
FOTO: Ricardo Gangale / Kooperation Utan Gränser

Effekten på målen

Det är svinotta. Sitter på veckans tidigaste X2000 från Malmö till Stockholm, soluppgången är dimmigt röd strax norr om Hässleholm.

Jag försöker komma igång med att skriva verksamhetsplan och tänker på vilket fantastiskt jobb jag har.

Jag får jobba med kommunikation i allmänhet och med varumärkesbyggande i synnerhet. Jag har ett bra gäng på avdelningen, och är på väg att rekrytera ett par till. Har ett starkt mandat från vd och styrelse, att verkligen förändra.

Och så får jag jobba i en organisation som betyder något. Om jag gör ett bra jobb kan det göra skillnad på allvar.

Har fortfarande inte kommit upp i hundra dagar på jobbet, så jag får fortfarande säga att jag är en rookie. Ändå är det full fart. Och verksamhetsplanering är en mycket kreativ del av jobbet.

Vi har precis satt igång ett omfattande varumärkesarbete, som ska vara färdigt att rulla ut i maj-juni 2012. Min viktigaste uppgift just nu är att försöka få folk i organisationen vad detta innebär; vilka möjligheter det ger och hur mycket det är som påverkas. Att det måste innebära att det övriga strategiarbetet gör tillfällig halt, att det påverkar verksamhetsplaneringen (eller till och med ÄR verksamhetsplanering, på många sätt).

Skriver ”effektmål” i vp:n. Och tänker att jag måste förklara på personalmötet att det är precis dessa effektmål som vi ska diskutera i varumärkesarbetet. Att det är dessa som styr vad vi ska använda ett starkare varumärke till.

Tror att jag ska planera inför dragningen på personalmötet istället. Just nu är det viktigare än verksamhetsplanen.

Decembersfnatt

Orup har gjort det oräkneligt antal gånger.

Tomas Ledin också.

Och Plura.

De har alla skrivit låttexter som bidragit till förflackningen av det svenska språket.

Nu är jag inte helt rabiat, utan har med åren börjat stå ut med mycket, som textförfattarna hasplar ur sig för att få till det i låttexter. Inser att det måste rimma ibland . ”En sån som mej” och liknande får mig inte längre att skrika rakt ut.

Men Martin Ekmans ”Själsfrände” går över gränsen. ”Den där kalla timmen en decembersnatt”. DecemberSnatt?

Även om en artist må ha läs- och skrivsvårigheter borde han åtminstone ha en producent som har de språkliga hönsen hemma.

Mot nytt, gränslöst spännande, jobb

I går sa jag upp mig.

Inte ofta man gör det i sitt liv.

Det är väl sex år sedan jag började på Region Skåne. Första åren gav mig inte bara möjlighet att fixa en fullständig platespotting på E22:an mellan Malmö och Kristianstad, utan även många nyttiga, kommunikativa lärdomar hos en av landets största arbetsgivare. Lite presshantering, rätt mycket kommunikationsstrategi och varumärkesjobb.

Var iväg ett kortare tag för att hantera (stundom ilsken) media i samband med America’s Cup-tävlingen i Malmö. Och så ett längre tag, faktiskt flera år, som kommunikationschef för Handbolls-VM i Sverige.

Kom tillbaka till Region Skåne i mars i år, fullt inställd på nya intressanta arbetsuppgifter. Men så kom samtalet. Och trots att det nya jobbet ligger i Stockholm, som jag redan flyttat från en gång, gick det inte att tacka nej. Det var alldeles för spännande, en unik möjlighet.

I mitten av augusti börjar jag mitt nya jobb som kommunikationschef för Kooperation Utan Gränser och Vi-skogen. En stor, fantastiskt rolig utmaning i en viktig organisation.

Om Kooperation Utan Gränser:

”Kooperation Utan Gränser är en biståndsorganisation som hjälper fattiga att själva ta sig ur fattigdomen. I fler än tjugo länder ger vi människor verktyg att skapa sig ett bättre liv genom studiecirklar, mikrofinansprojekt och kooperativt samarbete.”

Om Vi-skogen:

”Vi-skogen är en biståndsorganisation som i mer än 25 år bidragit till att förbättra levnadsförhållandena för över en miljon fattiga människor runt Victoriasjön i östra Afrika. Genom samplantering av träd och grödor, så kallad agroforestry, hjälper Vi-skogen småbönder att bekämpa fattigdom.”

Förhoppningsvis får jag möjlighet att göra skillnad på ett sätt som betyder något på riktigt för människor. Det är inte inom många jobb man får den chansen.

Jag kommer in i en oerhört spännande tid, rent kommunikativt. Snacket om CSR och olika varianter av varumärkesstärkande samhällsansvar har pågått i minst ett decennium, utan att så mycket har hänt. Men det känns som att det är nu det tar fart på allvar.

Dessutom ger utvecklingen inom ny media i allmänhet, och den mobila utvecklingen i synnerhet, spännande möjligheter att kommunicera – att skapa relationer och förståelse –  i en krympande värld.

Det finns mycket kvar att göra, men vi går mot en slags kommunikation utan gränser.

Här är pressmeddelandet.

Och här nedan är en liten bra film om Vi-skogen och agroforestry:

Glad påsk i Malmö

Trelleborg har sina palmer och andra städer sina snygga utsmyckningar. Men Malmö slår det mesta jag har sett. Kanske inte det allra mest uppseendeväckande eller det mest bombastiska, men stadens dekoratörer håller en jämn, hög nivå.

Stilla Veckan har långsamt och försiktigt satt igång och kickat igång påsken så smått.  Malmö stad önskade Glad påsk med stora ägg på olika ställen i stan.

Ytterligare lite marknadsföring för Malmö.

Och jag blev glad.

Förresten. Jag lyckades ta mig igenom hela detta – förvisso inte långa men ändå – blogginlägget utan en enda ordvits om ägg, påsk, kycklingar eller liknande. Rätt stolt, faktiskt. Och förvånad.

Charitweets och chariretweets

Det är väl något år sedan jag såg begreppet charitweets – tweets för goda saker – första gången. En del kändisar, och massor av vanliga dödliga twittrare, körde ut samvetesboostande tweets.

I Sverige är fredagstwittrandet om Dawit Isaak ett exempel.

Nu kommer även chariretweetsen och öppnar möjligheter. Nystartade ”Ung Cancer” har under de senaste veckorna uppenbarligen gjort det grundligt.

Frågan är vad det innebär för kändistwittrarna. Hur många hundra organisationer av välgörande ideell karaktär finns det i landet? Hur många viktiga budskap har de? Och hur många kan man låta bli att retweeta som kändis?

Det är ju ändå bara ett knapptryck.

Kan inte vara lätt att välja. Max en om dagen? Bara vissa typer av organisationer?

Kändisarna kan tvingas lägga till ett avsnitt i den personliga varumärkesplattformen.

Kejsarens nya sparkdräkt

Fredagsfunderade på jobbet över vem här på arbetsplatsen som skulle överväga att komma till jobbet i en Onepiece Jumpsuit.

Kom fram till: Ingen.

Men för säkerhets skull frågade jag några kolleger, vilket ledde till långa och upprymda diskussioner som involverade allt fler. Det går inte att hålla sig neutral till Onepiece.

Här, på Business Region Skåne, är det en väldigt lagom klädstil som gäller. Det ska vara ”klätt”, som det heter, utan att sticka ut åt något håll. Å ena sidan är det sällsynt med kostym, å andra sidan kollade en av cheferna ner på mina vita Converse häromdagen och sa, på allvar: Har du varit och idrottat?

Så ingen av kollegerna kunde riktigt peka ut någon som skulle gå i land med att ha en Onepiece på sig på jobbet.

De flesta hade inte sett ens någon bild på plagget och undrade om det bara var ett skämt. Min försäkran att jag sett folk, vuxna människor, iförda sådana här ute på stan och att det öppnas en specialbutik för sparkdräkterna mitt i centrala Malmö tog kollegerna emot med viss skepsis.

Onepice är intressant ur många synvinklar. Det var länge sedan ett klädesplagg rörde upp så många känslor. Och blev så viralt, för att prata marknadsföringsspråk.

De ser absolut mysiga ut. Kanske en fredagskväll på landet framför brasan.

Men utomhus? Nej, inte ens på landet.

Är det en sovsäck man kan ha på sig? Hur gör man när man behöver gå på toaletten? (Det sistnämnda problemet är visst löst i en variant på plagget, där man har satt dit en lucka där bak.)

Det norska företaget framhåller att plagget är ”istället för mode”. Men min 15-åriga dotters enträgna önskan om att få en sådan här sparkdräkt pekar mer åt andra hållet. Liksom rapporterna från Norge som verkar ha blivit ett slags nytt Teletubbie-land. Enligt artiklar i norska tidningar syns dräkterna ”överallt”.

Reklambyrån ”Siste Skrik” har gjort ett riktigt bra jobb. De har fått till stora artiklar i bland annat The Times, Evening Standard och Daily Mail. Ett antal kändisar, som Kate Moss och Paris Hilton, ska finnas bland köparna.

Själv lutar jag mest åt att det, ganska snart, blir Kejsarens nya sparkdräkt. Men att leendet hos skräddarna vid det laget är lika stort som deras bankkonto. Det är en makalös PR-framgång.

Ingen kan låta bli att tycka något om Onepiece. Vilket även detta blogginlägg är ett bevis för.