Zappar lite på tv:n. Öppnar datorn och kollar mejl. Hör hur regnet börjar smattra utanför fönstret och känner en sval, frisk bris leta sig in genom vädringsfönstret. Skönt. Det har varit svettigt under dagen.
Ställer mig framför fönstret i det ljusa rummet på moderna affärshotellet och tittar ut i Nairobinatten.
Samtidigt, bara två kilometer ifrån mig, vaknar Angela Nasimiyu. Upprörda röster utanför tränger igenom det dånande smattret på plåtskivorna som fungerar som tak. Det är mörkt i Mitumba Slum och har nyss varit så fridfullt det nånsin blir här, långt ifrån värdigheten. Men nu stör något ovanligt de 3 000 människorna i de trånga skjulen.
Funderar på om jag ska dra på mig en tröja eller lägga mig under täcket. Kanske jobba en stund till. Det har varit mycket på sistone och det känns inte bra att ligga efter. Tar en varm dusch först.
Ett par polismän skriker utanför Angelas skjul. ”Ut”, skriker de. ”Bort!” ”Ni ska bort härifrån!” Angela har förstått att hon och hennes familj egentligen inte har rätt att bo här, men de har ingen annanstans att ta vägen. De har blivit hotade med vräkning förut, det har mamma Salome berättat. Men nu är det mitt i natten, och många k-pistbeväpnade poliser som klafsar omkring i den rinnande gyttjan och ropar. Hon brukar inte bli rädd i första taget, men nu.
Medan jag muttrar lite över skakigheten i det trådlösa nätverket – att de inte kan få det att funka! – tänker jag på den gångna dryga veckan i Östafrika. Har träffat så många vänliga och hårt arbetande människor, hänförts av så vidunderlig natur vid Victoriasjön och Mount Elgon. Men samtidigt sett så mycket fattigdom, maktlöshet och trasighet.
Tänker att det är en gåva att få arbeta för en organisation som försöker hjälpa människor att själva ta sig ur fattigdomen. Men ibland blir frustrationen över att inte kunna hjälpa fler, och snabbare, omöjlig att tänka bort och gömma undan.
Så hörs ett annat dån, och i det svaga ljuset syns stora grävskopor äta sig in i Mitumba Slum. De slirar lite i leran, men raserar målmedvetet skjul efter skjul. Möbler och husgeråd följer med ner i geggan. Hennes få egna saker. Angela märker knappt hur regnet tilltar.
Mitumba Slum gränsar till Wilson Airport och turistparadiset Nairobi National Park. Slumområdet var större, och inte så trångt, förut. Raserandet av andra liknande områden har tvingat människor, mest ensamstående mammor och deras barn, att fly hit. Dessutom har det byggts hus för medelklassen runt slumområdet, som därav tryckts ihop mer och mer.
Flygplatsen är viktig i den här berättelsen. Likaså två ministrar, korruption och människors olika värde.
Om Angela Nasimiyu är viktig beror allt på vem man frågar.
Samma sak med de två skolor som grävmaskinerna åt upp.
Slumområdena har diskuterats mycket i det kenyanska parlamentet. Alla säger sig vara överens om att det långsiktiga målet är att människor inte ska behöva bo under sådana förhållanden. Och man har nyligen ändrat i den kenyanska institutionen med innebörden att någon som vräks ska erbjudas någon annan, kanske till och med lite drägligare, jordplätt för sitt skjul. Parlamentet diskuterade vräkningar bara häromdagen, och det var en majoritet för att gå varsamt fram. Även om invånarna i Mitumba Slum bor där olovandes.
Men sådana här frågor beslutas av regeringen. Och markministern Aggrey James Orengo och transportministern Amos Kimunya struntade i parlamentet. Struntade i de organisationer som var villiga att hjälpa till. Struntade i mänskliga rättigheter. Struntade i Angela.
Flygplatsen var argumentet. Eftersom Mitumba Slum ligger granne med Wilson Airport säger sig flygplatsledningen vara rädd för att ett flyghaveri skulle kosta många människor livet.
Mary Wairimu på organisationen Nachu, som arbetar för bättre bostäder åt de fattigaste, suckar och har svårt att hålla ironin borta. ”Är det inte lite konstigt att planen bara kan störta på plåtskjulen – och inte på de husen i det medelklassområdet intill”, säger hon.
Någon tjänar pengar på beslutet.
För precis intill slumområdet ligger de, bakom murar och taggtråd, medelklassområdena som har lika mycket, eller lite, rätt att vara där som Mitumba Slum.
Henrik Brundin, regionchef för Kooperation Utan Gränser, släpper garden man måste ha i hans jobb. Nu har han lagt alla fina ord åt sidan. ”Jag känner mig så maktlös. Så förbannad. Det här är så cyniskt”, säger han.
”Vräkningarna är emot både mänskliga rättigheter och den kenyanska konstitutionen. Men det hjälper inte. Just nu vet vi inte riktigt vad vi ska göra”, säger Mary Wairimu. ”Vi kan nog få tag på tält, men de kommer bara att riva ner dem också.”
Kvällen därpå regnar det åter utanför mitt hotellfönster. Kraftigt. Jag står länge och tittar ut. Lägger mig, men kan inte sova. Ställer mig vid fönstret igen. Somnar till slut på sängen, men vaknar med ett ryck redan vid fyratiden.
Där ute är Angela. Hon har inte hört talas om mänskliga rättigheter. Ett par regniga nätter till kanske hon klarar. Men det är tveksamt hur länge de ännu mindre barnen klarar av att hålla lunginflammationen stången.
Regnet tilltar.
- – -
Bild 1: Angela Masimiyu och Javern Mukowa i resterna av familjens hem.
Bild 2: Achild tvättar ansiktet vid resterna av sitt hus.
Bild 3: Husen i medelklassområdet som gränsar till Mitumba Slum får står kvar.
FOTO: Ricardo Gangale / Kooperation Utan Gränser
