Träningsmatchernas minst sagt tveksamma matematik:
Elfsborg – MFF 2-0
+ Trelleborgs FF – Elfsborg 3-0
+ Kalmar FF – Trelleborgs FF 1-0
= Kalmar FF – Malmö FF 6-0
(Och Daniel Mendes är bara ytterligare ett exempel hur mycket bättre fotbollsspelare är i Kalmar.)
Ryktena var sanna. Idag blev Daryl Smylie klar för Kalmar FF.
Gött. De gånger jag sett honom i år har han varit bra. En spännande finurlig spelare. En fysik som givit honom smeknamnet ”Tank” i Nordirland.
Men han är ingen Viktor Elm.
Det kan förvisso gå bra ändå. Men jag hoppas att inte alla läktarexperter ska sitta och jämföra hela nästa säsong.
Närmast kommer han ju från Ljungskile. Men har tidigare spelat i Nordirlands U21-landslag samt en klubb med ett mycket coolare namn: Killicomaine Blues FC.
Välkommen till svenska mästarna, Daryl!
Egentligen skulle man ju inte bli förvånad längre. Fem år av topp-fem-placeringar, SM-guld och så.
Men här sitter jag med hakan nere vid knäna.
Kalmar FF på Fotbollsgalan som svenska mästare.
Kalmar FF:s tränare vald till årets tränare.
Kalmar FF:s mittfältare Viktor Elm vald till årets mittfältare.
Det är svårt att få in i en av lång fotbollsöken märkt Kalmar FF-supporter.
KFF äger just nu. Som en väldigt ungdomlig 45-åring skulle kunna skriva…
Ingelsten har ju en viss Ibra att mäta sig med, så att han inte vann utan mest fick prata ledband är inte så konstigt. Däremot fick han pris för sin skytteligaseger, och det är ju också stort.
Och Paul Lindholm, vänta lite, jag ska räkna hur många djurgårdare jag kan få syn på…
Grattis Nanne och Viktor! Jag njuter med er. Jag skulle inte bli förvånad om Viktor står där med Zlatans guldboll om ett par år.
I mina ögon är KFF-spelarna hjältar. Men de har de å andra sidan alltid varit.
Nu är de enligt Aftonbladets läsare favoriter till att få SvD:s bragdguld.
Det tyder på ganska dålig konkurrens om den utmärkelsen. Visst finns det många andra småstadsbor som gillar att Kalmar gjort processen kort med storstadslagen. Men också tillräckligt många som bryr sig mer om ”bäst i stan” och då tror jag att de syftar på Stockholm.
Och min första reaktion var att det hela var helt galet tänkt. Jag hade fått för mig att man måste ha varit nån slags underdog för att få bragdmedaljen. Vilket knappast Kalmar FF har varit, efter de senaste fem årens topplaceringar. De allra flesta tippade ju också KFF i toppen (utom Olof Lundh och AB:s Jennifer Wegerup, men de brukar ju ha fel).
Så nej, ingen bragdmedalj. Charlotte Kallas vinst i Tour de Ski rimmar trots allt bättre med statuterna, tänkte jag.
Tills jag kollade.
”Med bragd förstås i detta sammanhang ett avgörande av hög rang, vunnet genom ett exceptionellt uppbåd av tekniskt och taktiskt kunnande, segervilja och energi i förening med idrottslig ambition.
Bragdens värde skall anses förhöjt i ett fall där avgörandet skett i ett svårt och vanskligt läge.
En serie bragder innebär ytterligare kvalificering för utmärkelsen. Föredömligt sportsmanship krävs av den som skall belönas.”
Avgörande av hög rang: ja.
Exceptionellt uppbåd av tekniskt och taktiskt kunnande, segervilja och energi i förening med idrottslig ambition: ja.
Avgörandet skett i ett svårt och vanskligt läge: Ja. Kalmar är ett vanskligt läge. Fast fint. Och ekonomiskt kan Kalmar FF aldrig komma i närheten av storstadsklubbarnas förutsättningar.
Serie bragder: ja. Fem topplaceringar.
Föredömligt sportsmanship: ja. Lasse Johansson.
Så ge Kalmar FF bragdguldet, för jäsiken!
Halmstad 2008-11-09.
En helt vanlig bortamatch med Kalmar FF.
Not.
En resa från nervös förväntan till rusig glädje. Komprimerat till ett par minuter.
19 oktober 1975 låg jag på en höjdhoppsmatta på Fredriksskans och såg hur Kalmar FF inför ett knökfullt Fredriksskans vann över Västra Frölunda med 3-2 och gick upp i Allsvenskan, med lag som Blåvitt och Helsingborg efter sig i Södertvåan.
Jag var 12 år och såg upp till Kenneth Bojstedt och Jan-Åke Lundberg. Börje Axelsson var vaktis på skolan och en grymt stabil försvarare i KFF.
Att Allsvenskan inte var lätt blev jag snart varse. Kan fortfarande känna känslan i magen efter förlusten med 9-2 borta mot IFK Sundsvall. Men så himla omöjligt att lyckas skulle det väl inte vara? Kalmar FF var ju inget ängagäng – de var idolerna som ibland kom nedstigande från himmelen och skrev autografer på Koppartorget. Jan-Åke Lundberg var fruktansvärt lång.
Två år senare kom en av bygdens söner, Benno Magnusson, äntligen till Kalmar och KFF tog lilla silvret i Allsvenskan. Då började man drömma på allvar. Tänk om Kalmar, lilla Kalmar FF kunde bli Svenska Mästare…
Sedan har det varit en pärs. Den rödvita halsduken har blivit smutsigare och smutsigare. 2×45 minuter ösregn under en 0-3-match på Ryavallen har blandats med nacksvett från rysare mot Assyriska, Grimsås och Brage.
Men nu är det dags för den gamla halsduken att få svingas högst upp av alla halsdukar.
Halmstad – here I come!
Henrik Rydström NY Times