Inte för att det sitter miljoner människor och undrar varför jag inte skriver ofta på den här bloggen. Men ändå. För den som till äventyrs undrar:
Jag har fullt upp med en annan. Och bloggtiden är utmätt, liksom.
Kommer att återvända hit med ojämna mellanrum även i fortsättningen, men mest håller jag till på sweden2011.wordpress.com.
Där kan man bland annat se bilder som den här:
Men inte den här:
Egentligen borde man ha en tävling. Och hade man haft det hade det här nog varit min vinnare.
I tävlingen coolaste julpyntet genom tiderna går förstapriset till:
Lukas Linell!
Någon däremot?
Santa Supercool
Signalen ska väl vara: ”Här är rent, till och med toapappret är orört!”
Men är det något man ser alldeles tydligt och klart är det att någon har suttit och pillat med sina bakteriefyllda fingrar på toapappret.
Inte för att sånt oroar mig, men lite konstigt är det väl allt?
A la Petite Chaise är Paris äldsta restaurant. Här har det serverats mat sedan 1680.
Kändes stort att sitta i samma restauranglokaler som Musset, Chateaubriand och George Sand. Kisa lite med ögonen och tänka att där satt nog Toulouse Lautrec när han målade av lättfotade kvinnor.
Jag tog en klassisk fransk måltid. Gratinerad löksoppa till förrätt, Tartare de boeuf till huvudrätt och Creme Brulee till efterrätt.
Det smakade gudomligt.
Men. Jag vet inte säkert om det var här det hände. Inte heller vilket rätt som i så fall var boven. Bara att jag blev däckad ett dygn i efterhand, och det är råbiffen som är den huvudmisstänkta.
Vilket påminner om en annan utlandsresa, som gjorde klart att ”Durchfall” inte är rätt ord om man ska köpa ett durkslag i Tyskland. Däremot är det för närvarande intimt förknippat med råbiff.
Det finns namn. Och så finns det namn.
Förälskade mig i namnet på en av deltagarna i höjdhoppsfinalen i OS. I namnet, alltså, inte i honom. Men Raúl-Roland Spank är ett namn som inte går av för hackor.
Dock har det nu fått konkurrens av ovanstående stjärna: Yvan Le Bolloc’h. På en reklampelare i Paris i förrgår.
Henrik Rydström NY Times